Down in Junglelaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaand!
Askalas! Konsert igår. Kanonbra! Men som det klantarsle man är så står man o jämför med andra konserten på Ullevi förra året. och då blir det givetvis svårt att komma upp i samma klass... Men jaja, det var en bra konsert igår. Blir dock inte samma power och tryck på Sthlm Stadion. Men vi fick bra platser, ca 15 m från scenen. I mitten precis. Så DET var jättebra! Slänger med recensionen låt för låt från Aftonbladet, för jag orkar inte kommentera allt själv. =)
Bruce Springsteen & The E Street Band Konsert på Stadion, Stockholm Publik: 32 811 (fullsatt). Längd: Tre timmar. Bäst: ”Fade away”. ”The promised land” och ”Jungleland”. Sämst: ”Seeds” håller som låt betraktat, ungefär samma klass som fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Fråga: Visst, de kommer igen, men hur länge till håller Clarence Clemons?
Låtlistan
Idas sommarvisa Nils Lofgren inleder som vanligt. Med ett dragspel. Och en viss dagishymn.
No surrender Bruce verkar lika tänd som en julgran. Han skapar missljud genom att skaka gitarren mot mikrofonen innan han drar igång en stenhård uppväxtroman om popsinglar, från abumet ”Born in the USA”.
Badlands Nu levererar både Bruce och publiken tidernas största och mest upplyftande blandning av extas och smärta med den passion låten förtjänar. Mot slutet skriker Springsteen som vanligt ut frågan ”Is there anybody alive out there?”. You bet...
Night Sen kastar de sig huvudstupa in i denna ”Born to run”-serenad. Som kanske inte är så oklanderlig som den borde vara när E Street Band är i toppform.
My lucky day I kväll sprakar det lite mer än tidigare om klockspelbagatellen. Mycket tack vare den inspirerade och furiösa viljan. Framför allt i samspelet mellan Steve och Bruce.
Outlaw Pete Som för att understryka att låten är en lång vilda västern-symfoni med stetsonhatt, sporrar och skjutjärn spelar Bruce några takter från vad jag tror är The Shadows ”Apache” i början. Höjdpunkten? Det öronbedövande ”Can you here me”-partiet mot slutet. Spirit in the night Precis som alltid sjunger Springsteen den dramatiska tonårsgospeln om Wild Billy, Hazy Davey, Crazy Janey och de andra vilsna själarna som festar och går under vid Greasy Lake nere i publikens uppträckta armar. En hisnande uppvisning i vältajmade crescendon.
Working on a dream Ännu en låt som får en häftigare glöd än förut. I sin längsta och mest passionerade predikan hittills under Stockholmsveckan påpekar Springsteen indirekt att publiken är E Street Bands viktigaste medlem. Responsen blir därefter... Seeds Olof Mellberg.
Johnny 99 Soulkören får än en gång leka tågvisslor. Fiolsolo. Nils Lofgren på steelguitar. Ett rungande ”I hear a train”-parti. Låten skakar, skramlar och kränger som ett gammalt men väleldat ånglok. Med Springsteen i rollen som konduktör.
The river Frågar ni mig är detta Springsteens allra starkaste novell. Eller rättare sagt film. Scenerna som utspelar sig i verserna, refrängen och sticket är fortfarande helt oförglömliga. Men den här återhållna versionen är knappast den bästa E Street Band gjort.
Mony mony Efter att Springsteen sprungit runt och samlat in önskeplakat i minst en halvlek plus förlängning gör han en blixtrande cover på ”Mony mony” av Tommy James & The Shondells.
Trapped Jublande och tung. (Originalet spelades in av Jimmy Cliff. Springsteens version har varit en flitig gäst i setlistorna sen 80-talet.)
Fade away Rariteten har synts till väldigt sällan sen ”The river”-turnén. ”Hope we don’t fuck it up”, säger Bruce innan han håller en lång monolog om relationer. Sen gör E Street Band en grandios soulversion av den mörka countryballaden. Om de plockade fram ”Fade away” helt spontant? Nåja, de förberedde den åtminstone under dagens soundcheck. Surprise surprise Grejen med den här simpla poplåten är El Bossos tolvsträngande Telecaster. Han borde skriva fler låtar på den.
Waitin’ on a sunny day Vad gäller svenska allsångsfavoriter börjar den verkligen att hota ”Hungry heart”.
The promised land Om vi tar det från mitten. Först Roy Bittans piano. Sen Stevens solo. Sen Clemons saxofon. Sen Springsteens munspel. Sen ”blow away”-sekvensen. Sen ett mäktigt sha la la. Otäckt starkt.
Working on the highway Och så fick Springsteen feeling igen. Då rycker han alltid fram den här tröttsamma styrketränarrocken ur jeansfickan.
Radio nowhere Radiobagatellen har även i kväll en giftigare attack än den nånsin fick på skiva. Publiken öser kärlek över Jay Weinbergs maniska trumspel.
Lonesome day Så var vi tillbaka i turnéns...
The rising ...mest förutsägbara dubbelgiv igen. Även om bandet bygger upp ett inspirerat dån i ”The rising”.
Born to run Jajamen. Jajamen.
Extranummer:
Thunder road Munspelet verkar ha rostat ihop. Men jag gillar verkligen den suggestiva och vuxna versionen av ”Thunder road” som E Street Band numer spelar. Den täta och mer saktmodiga laddningen passar deras ålder. Och på nåt vis blir texten, som skrevs under en betydligt mer oskuldsfull tid i livet och karriären, ännu sorgligare.
Jungleland Springsteens allra mest klassiska rockopera. Går från andakt till högtryck och tillbaka igen. Och Clarence solo kanske inte är perfekt, men han visar upp ett imponerande hjärta. Saxonen och publikens ”down in Jungleland” borde ha hörts ända till New York. Eller hur, Bjurman?
Land of hope and dreams Sammanfattar allt som Springsteens tio senaste år handlat om, en era som alltid haft den svarta gospelmusikens vemodiga hopp och tro och empati och kärlek som grund. Att det episka numret jämt avslutas med Curtis Mayfields ”People get ready” är naturligtvis både självklart och talande.
American land Får Stadion att kännas som en mycket liten och mycket berusad irländsk pub där glas krossas, folk dansar jig och fiolerna slåss med dragspelen.
Ramrod Raggarrockens Titanic rullar fram över arenan. Låtens motorer – Springsteens sång, Roy Bittans piano, Gary Tallents bas och en viss saxofon – bränner mer bränsle än filmen ”Sista natten med gänget”.
Dancing in the dark Knappast överraskande val. Men den emotionella laddningen mellan Springsteen och publiken är givetvis enastående.
Twist and shout Springsteen håller upp en lapp där det står: ”Break stadiums not asses”. Sagt och gjort. Och sen kommer den igen – ”Twist and shout”. Denna gång spränger E Street Band in ”La bamba” i den obligatoriska allsångövningen. Över 60 000 händer vajar i luften. Det ser ut som att en storm drar fram och skakar publiken.
Jepp så var det alltså igår! Jag kanske inte håller med till 100% i allt men i stort sett. Fick inse mig besegrad av live-versionen av Outlaw Pete. som jag inte riktigt gillat på skivan. men live gör den sig faktiskt riktigt bra. I övrigt så är jag glad att jag fick höra några av mina favvisar: Jungleland, The river, Badlands. Även No surrender och Dancing in the dark, från mitt favvoalbum.
Bussresan hem var otroligt seeeeeeeeeeg. Och kallt var det. Usch säger jag bara. Hade dessutom haft så skoj i 3 h och vrålat med i låtarna att min hals inte riktigt hängde med =) Hade inte ett kanonbra utgångsläge då jag haft ont i halsen en dag redan och kände mig lite småförkyld. Haha jag lät som en blandning mellan en pipleksak och en kille i målbrottet =) Men nu har jag varit hemma å sovit kanske 5,5 h eller nåt. Känns lite bättre nu, men man är ju trött =) I stort får konserten absolut godkänt, och det var en bra kväll: Men som sagt så når stadion inte upp till den fantastiskt kvällen förra året på ullevi! ♥
over and out
Bruce Springsteen & The E Street Band Konsert på Stadion, Stockholm Publik: 32 811 (fullsatt). Längd: Tre timmar. Bäst: ”Fade away”. ”The promised land” och ”Jungleland”. Sämst: ”Seeds” håller som låt betraktat, ungefär samma klass som fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Fråga: Visst, de kommer igen, men hur länge till håller Clarence Clemons?
Låtlistan
Idas sommarvisa Nils Lofgren inleder som vanligt. Med ett dragspel. Och en viss dagishymn.
No surrender Bruce verkar lika tänd som en julgran. Han skapar missljud genom att skaka gitarren mot mikrofonen innan han drar igång en stenhård uppväxtroman om popsinglar, från abumet ”Born in the USA”.
Badlands Nu levererar både Bruce och publiken tidernas största och mest upplyftande blandning av extas och smärta med den passion låten förtjänar. Mot slutet skriker Springsteen som vanligt ut frågan ”Is there anybody alive out there?”. You bet...
Night Sen kastar de sig huvudstupa in i denna ”Born to run”-serenad. Som kanske inte är så oklanderlig som den borde vara när E Street Band är i toppform.
My lucky day I kväll sprakar det lite mer än tidigare om klockspelbagatellen. Mycket tack vare den inspirerade och furiösa viljan. Framför allt i samspelet mellan Steve och Bruce.
Outlaw Pete Som för att understryka att låten är en lång vilda västern-symfoni med stetsonhatt, sporrar och skjutjärn spelar Bruce några takter från vad jag tror är The Shadows ”Apache” i början. Höjdpunkten? Det öronbedövande ”Can you here me”-partiet mot slutet. Spirit in the night Precis som alltid sjunger Springsteen den dramatiska tonårsgospeln om Wild Billy, Hazy Davey, Crazy Janey och de andra vilsna själarna som festar och går under vid Greasy Lake nere i publikens uppträckta armar. En hisnande uppvisning i vältajmade crescendon.
Working on a dream Ännu en låt som får en häftigare glöd än förut. I sin längsta och mest passionerade predikan hittills under Stockholmsveckan påpekar Springsteen indirekt att publiken är E Street Bands viktigaste medlem. Responsen blir därefter... Seeds Olof Mellberg.
Johnny 99 Soulkören får än en gång leka tågvisslor. Fiolsolo. Nils Lofgren på steelguitar. Ett rungande ”I hear a train”-parti. Låten skakar, skramlar och kränger som ett gammalt men väleldat ånglok. Med Springsteen i rollen som konduktör.
The river Frågar ni mig är detta Springsteens allra starkaste novell. Eller rättare sagt film. Scenerna som utspelar sig i verserna, refrängen och sticket är fortfarande helt oförglömliga. Men den här återhållna versionen är knappast den bästa E Street Band gjort.
Mony mony Efter att Springsteen sprungit runt och samlat in önskeplakat i minst en halvlek plus förlängning gör han en blixtrande cover på ”Mony mony” av Tommy James & The Shondells.
Trapped Jublande och tung. (Originalet spelades in av Jimmy Cliff. Springsteens version har varit en flitig gäst i setlistorna sen 80-talet.)
Fade away Rariteten har synts till väldigt sällan sen ”The river”-turnén. ”Hope we don’t fuck it up”, säger Bruce innan han håller en lång monolog om relationer. Sen gör E Street Band en grandios soulversion av den mörka countryballaden. Om de plockade fram ”Fade away” helt spontant? Nåja, de förberedde den åtminstone under dagens soundcheck. Surprise surprise Grejen med den här simpla poplåten är El Bossos tolvsträngande Telecaster. Han borde skriva fler låtar på den.
Waitin’ on a sunny day Vad gäller svenska allsångsfavoriter börjar den verkligen att hota ”Hungry heart”.
The promised land Om vi tar det från mitten. Först Roy Bittans piano. Sen Stevens solo. Sen Clemons saxofon. Sen Springsteens munspel. Sen ”blow away”-sekvensen. Sen ett mäktigt sha la la. Otäckt starkt.
Working on the highway Och så fick Springsteen feeling igen. Då rycker han alltid fram den här tröttsamma styrketränarrocken ur jeansfickan.
Radio nowhere Radiobagatellen har även i kväll en giftigare attack än den nånsin fick på skiva. Publiken öser kärlek över Jay Weinbergs maniska trumspel.
Lonesome day Så var vi tillbaka i turnéns...
The rising ...mest förutsägbara dubbelgiv igen. Även om bandet bygger upp ett inspirerat dån i ”The rising”.
Born to run Jajamen. Jajamen.
Extranummer:
Thunder road Munspelet verkar ha rostat ihop. Men jag gillar verkligen den suggestiva och vuxna versionen av ”Thunder road” som E Street Band numer spelar. Den täta och mer saktmodiga laddningen passar deras ålder. Och på nåt vis blir texten, som skrevs under en betydligt mer oskuldsfull tid i livet och karriären, ännu sorgligare.
Jungleland Springsteens allra mest klassiska rockopera. Går från andakt till högtryck och tillbaka igen. Och Clarence solo kanske inte är perfekt, men han visar upp ett imponerande hjärta. Saxonen och publikens ”down in Jungleland” borde ha hörts ända till New York. Eller hur, Bjurman?
Land of hope and dreams Sammanfattar allt som Springsteens tio senaste år handlat om, en era som alltid haft den svarta gospelmusikens vemodiga hopp och tro och empati och kärlek som grund. Att det episka numret jämt avslutas med Curtis Mayfields ”People get ready” är naturligtvis både självklart och talande.
American land Får Stadion att kännas som en mycket liten och mycket berusad irländsk pub där glas krossas, folk dansar jig och fiolerna slåss med dragspelen.
Ramrod Raggarrockens Titanic rullar fram över arenan. Låtens motorer – Springsteens sång, Roy Bittans piano, Gary Tallents bas och en viss saxofon – bränner mer bränsle än filmen ”Sista natten med gänget”.
Dancing in the dark Knappast överraskande val. Men den emotionella laddningen mellan Springsteen och publiken är givetvis enastående.
Twist and shout Springsteen håller upp en lapp där det står: ”Break stadiums not asses”. Sagt och gjort. Och sen kommer den igen – ”Twist and shout”. Denna gång spränger E Street Band in ”La bamba” i den obligatoriska allsångövningen. Över 60 000 händer vajar i luften. Det ser ut som att en storm drar fram och skakar publiken.
Jepp så var det alltså igår! Jag kanske inte håller med till 100% i allt men i stort sett. Fick inse mig besegrad av live-versionen av Outlaw Pete. som jag inte riktigt gillat på skivan. men live gör den sig faktiskt riktigt bra. I övrigt så är jag glad att jag fick höra några av mina favvisar: Jungleland, The river, Badlands. Även No surrender och Dancing in the dark, från mitt favvoalbum.
Bussresan hem var otroligt seeeeeeeeeeg. Och kallt var det. Usch säger jag bara. Hade dessutom haft så skoj i 3 h och vrålat med i låtarna att min hals inte riktigt hängde med =) Hade inte ett kanonbra utgångsläge då jag haft ont i halsen en dag redan och kände mig lite småförkyld. Haha jag lät som en blandning mellan en pipleksak och en kille i målbrottet =) Men nu har jag varit hemma å sovit kanske 5,5 h eller nåt. Känns lite bättre nu, men man är ju trött =) I stort får konserten absolut godkänt, och det var en bra kväll: Men som sagt så når stadion inte upp till den fantastiskt kvällen förra året på ullevi! ♥
over and out
Kommentarer
Trackback
